Om boken: 2024 / - Vem är här? – frågar jag, spänd. Det jävla mörkret är så irriterande att man vill skrika. Jag tar tag i korgstolens armar och lutar mig framåt mot knasandet som nyss lät, men jag rycker förvånat till och känner en glidande filt som täcker mina knän. Och så rör någon min hand. "Du är kall..." säger en kvinna, jag skulle till och med säga flickaktig röst. -Dina händer är kalla. Den här rösten är främmande för mig, men som under hypnos säger jag det mest idiotiska skit: - M-mamma? Jag tror att jag såg henne innan olyckan. Och den här bilden var det sista som fångade mina ögon som fortfarande såg. Höga skratt skär ner nattluften. Vacker. - Jag har inga barn än... Men du och jag, snyggingen, kan fixa det här när som helst…